”Välskriven och fängslande”

Att vara visselblåsare har sitt pris. Det får vårdbiträdet Moa, huvudpersonen i Sara Beischers nya roman Jag ska egentligen inte prata om det här (Lind & co), uppleva när hon efter många försök äntligen lyckas med att få något av allt det hon skrivit utgivet. Det handlar om en självbiografi, och den släpps samtidigt som debatten rasar om vinsterna i välfärden. Många avslöjanden sker, om vanvård av gamla människor, vägning av blöjor och ”nattning” av vårdtagare vid klockan 17.

Boken ger skrämmande inblickar i vad hon som vårdanställd upplever dagligen på äldreboendet. Till en början var det bara ett extrajobb i väntan på att drömmen om det stora teatergenombrottet skulle slå in. Men hon blir kvar, en i arbetslaget som så gott de kan försöker räcka till för de gamla. Alltid underbemannade täcker de upp för varandra vid sjukdom och privata kriser. Trots värkande kroppar och ansträngd ekonomi använder de sig av sin erfarenhet och rutin för att förhållandena inte ska bli odrägliga för vårdtagare och kollegor. Men arbetsglädje är en sällsynt lyx.

Moa beskriver slitna rum, där privata möbler hålls till ett minimum, mattor inte får finnas på grund av fallrisken och där sängar utrustas med staket och lyftanordningar. Allt mer av de boendes personliga tillhörigheter skalas bort. Där torkas spyor, byts blöjor, tvättas löständer, hanteras kroppsliga och själsliga sår, nödtorftigt. Visst händer det att någon gamling rymmer, ramlar och ligger länge ensam. Och Moa skriver att det händer att det anställs mindre lämpade för jobbet.

Boken slår ner som en bomb. Moa sitter i tevesoffor och paneldebatter.  Är det så hemskt som du skriver? undrar journalisterna. Det är mycket värre, svarar Moa.

Berömmelsen ger också inträde till en annan verklighet. Fylld kalender, resor, pengar, lyxhotell, bubbel i glasen, mingel och vänsterprassel. På bokmässan i Göteborg upplever hon både kändisars och sina egna pinsamma klavertramp. Hon kommer också i slutet av boken att konfronteras med de som upplever sig svikna: arbetskamraterna, pojkvännen, cheferna.

Allt skrivet med stor igenkänningsfaktor.

Men boken är som starkast i Moas /Sara Beischers beskrivning av äldrevården. Där vi obarmhärtigt påminns om hur det är, alla vi som upplevt rummen där timglasen sakta rinner ut hos gamla föräldrar, andra anhöriga eller vänner. Där ni ännu oinvigda inte heller kan värja er för beskrivningen av de sorgliga, ensamma och ibland ovärdiga slut många människor får mitt ibland oss, vid sidan av våra ”livspussel”.

Sara Beischer har i ännu en välskriven och fängslande bok skakat om mig och väckt funderingar: Hur kan vi lyfta denna personalgrupp, ge rimliga arbets- och lönevillkor i likhet med skol och förskolepersonal? Hur kommer det sig att äldreomsorgen inte har samma kompetenskrav hos all personal som man har inom barnomsorgen?

Istället drabbas de kommunala institutionerna av besparingar på grund av att allt fler blir äldre och på grund av minskat skatteunderlag. Än mer ansträngda arbetsscheman, ännu mindre tid för de gamla. På lördagens middagstallrik två skivor rökt skinka, mimosasallad och två kokta potatisar. Och det skamligaste av allt:  i privata vårdbolag delas vinster ut till riskkapitalister istället för att ge utbildad personal mer tid för de gamla och möjliggöra aktiviteter anpassade för olika behov.

Ett kraftfullt inlägg i en viktig debatt, en nutida arbetarskildring och pikant klassreseskildring.

Eivor Schultz, för Boklådan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s