Starkt om sorgligt öde

Nerverna (W&W) är en sorglig roman där alla inblandade tappar allt: familj, hälsa, arbete, pengar och värdighet. Det är också är en enastående debut. David Nyman berättar kargt men välformulerat. Stum förtvivlan ligger mellan raderna, jämte den fylligare tids- och miljöbeskrivningen.

Mellan 1930 och 1976, under folkhemmets, miljonprogrammets och solidaritetens år, utspelar sig denna verklighetsbaserade berättelse om utanförskap, skuld och skam.
Man kastas tillbaks till en tid när det fanns semesterhem för utarbetade kvinnor och när mormors systrar och grannkvinnorna över en kopp kaffe lite vagt förklarade någon kvinnas frånvaro med att ”hon har åt nerverna”. Det man inte talade om var när dessa tillstånd gick över gränsen och någon förpassades till mentalsjukhusens ofta grymt experimenterande och dolda värld. Den vi fått veta mer om långt senare i böcker och dokumentärer om till exempel Beckomberga och Sidsjöns sjukhus, institutioner som karaktärerna i denna historia kommer i kontakt med.

En liten familj, mamma Ida, pappa Ivar och sonen Harry, lever under tyngden av moderns accelererande sinnessjukdom i en liten ort i Mellansverige där pappan driver en livsmedelbutik. Ivar har växt upp i en strängt religiös familj med många syskon varav en syster, Margit, i ungdomen och genom livet kommer att stå honom närmast. Ivar träffar Ida och de gifter sig, efter att ha mötts på en IOGT- dans i skarven mellan 20- och 30-tal.

Men snart börjar tecknen visa sig: Ida sluter sig, städar överdrivet, blir översvallande, pratar maniskt och osammanhängande. Men Ivar försöker trösta sig med att det som förenar dem är vardagssysslorna, som de båda utför noggrant och ihärdigt.

När Ida går in i en psykos efter ett missfall och första gången tas in på mentalsjukhus är sonen Harry åtta år. Då tar Ivar mod till sig och ringer Idas föräldrar. Men på samma sätt som Hilma i Kerstin Thorvalls berättelse När man skjuter arbetare undanhölls information om blivande makens sinnessjukdom drar sig Idas föräldrar undan och överlämnar allt ansvar till Ivar. Och under Idas sjukdomsperioder blir han långa perioder ensam med sonen. Kunder och grannar skvallrar, utom en person, grannen Ruth som ställer upp, tar hand om Harry ibland, förstår utan ord.

Harry får lära sig att inte räkna med sin mamma och sluter sig inom sig själv. Och hans egen familjebildning ska inte heller bli enkel. Han har svårt att bevara relationer. För att han aldrig fått uppleva hopp och tro på sin förmåga att räcka till, att på ett mer normalt sätt och med rimliga krav fått lära sig att finnas till för någon?

Vi får följa Idas, Ivars och Harrys vidare öden. Genom splittring, död, och slutligen en slags försoning.

Eivor Schultz, för Boklådan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s