”Jag vill träffa läsarens känslonerv”

jesperI debutromanen Det som inte växer är döende utmanade Jesper Weithz vår förnekelse av klimathotet. I den nya romanen Vintersystrar (Natur & Kultur) hotas huvudkaraktärerna Amina och Lollo både utifrån och inifrån. De har varit närmaste vänner i mer än femton år och så börjar allt spricka när det politiska blir personligt och det personliga politiskt. På grund av kärleksaffärer och storpolitiken. Aminas och Lollos förflutna kommer i fatt dem, vad de ärvt i form av sår och värderingar, och ja … det blir en tuff resa för dem båda.

Vilken nerv har du velat träffa med boken?

– Det är en relationsroman om vänskap, kärlek och det sociala arvet. Så jag hoppas träffa läsarens känslonerv. Jag vill beröra. Men samtidigt utspelar sig berättelsen i en offentlig sektor som drabbas hårt av åtstramningar. Sverige är rikt, ändå påstås det inte finnas pengar till värdig sjukvård och bra arbetsförhållanden. Kanske skvätter lite av min återhållna ilska över på läsaren.

Varför ett sjukhus som skådeplats?

– Jag hade tänkt att Lollo och Amina skulle arbeta i typiska Handelsyrken. Men så åkte jag in akut för en blindtarmsinflammation några dagar innan jag skulle börja skriva. Klassamhället syns tydligt i personalhierarkierna! Det är förstås inte bra, men om man vill spegla klassamhället är det ett perfekt mikrokosmos. Dessutom arbetade min pappa som undersköterska när jag var ung och att skriva om den miljön väckte djupt liggande barndomsbilder.

Har du gått och blivit arbetarförfattare?

– Om någon vill se Vintersystrar som ett litet bidrag till arbetarlitteraturen blir jag stolt. Jag minns när jag som barn läste Tredagarskriget av Hans Erik Engqvist och tänkte att ”det handlar ju om mig”, trots att den utspelas i Dalsland på 1950-talet. Att bli sedd av litteraturen var oerhört viktigt, plötsligt kändes den inte som ett reservat för andra klassers erfarenheter. Så arbetarförfattarna har betytt mycket. Men vad jag ska skriva om nu har jag ingen aning om. Zombier kanske, har de klasstillhörighet?

Hur var det att skriva din andra roman?

– Det var roligt – när det inte var känslan av att göra en svensk klassiker helt otränad. Jag hamnade helt fel flera gånger och fick slänga massvis av text. Men det ingår ju i jobbet. Att skriva är inte magi, det är ett arbete. Jag ser fram emot att få tid att börja skriva nästa roman. När man är klar är det lätt att glömma hur plågsamt det var emellanåt förra gången.

Intervju: Kent Werne

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s