Fascinerande bok om konstplundring

I Nazityskland skulle kultur och konst både förintas och skapas. Bokbål anordnades och ”urartad, degenererad konst” förstördes eller ställdes ut i uppfostrande syfte. Samtidigt ville nazisterna odla en ny identitet, ja en ny människa, och Adolf Hitlers övertygelse var att konsten spelade en viktig roll i denna tillblivelse.

Ett av Führerns viktigaste livsmål var att upprätta ett konstcentrum i Linz där traditionell och figurativ konst av klassiska mästare och romantiker skulle visas upp.  Ett museum som skulle överträffa Louvren, Eremitaget och The Metropolitan Museum of Art. Och i jakten på objekt att fylla detta museum med plundrades Europa på konst.

Om detta – och om nazisternas kulturpolitik – handlar Anders Rydells fascinerande historiska reportage Plundrarna: Hur nazisterna stal Europas konstskatter (Ordfront).

Det är ett nytt och annorlunda sätt att närma sig nazismen och andra världskriget. Vi får följa hur institutionernas och de privata ägarna konst beslagtogs där den tyska armén ryckte fram. Konst överläts, stals eller köptes till underpriser – och allt redovisades noggrant, i äkta nazibyråkratisk anda. En rutin som faktiskt i någon mån underlättat det restitutionsprojekt som pågått sedan 1998 i syfte att återbörda stöldgods till de tidigare ägarna och deras arvingar.

Mellan 100 000 och 200 000 konstverk kom aldrig till rätta efter kriget. Det handlar om stöldgods, men också om konst som såldes av judiska familjer till konstuppköpare innan nazisterna hann beslagta den. En hantering och försäljning som ger avtryck än idag.

Nazisterna använde också svartlistade konstverk i byteshandel. Köparna kan inte anklagas för stöld men de passade på att bygga upp sina samlingar. Inte ens museer och ansedda auktionsfirmor var särskilt noga med att kolla konstens ursprung.

Än idag pågår en strid om den konst som stals och försvann på svarta marknaden under andra världskriget. Och vem har egentligen rätt till konstverken?

”Ättlingars rätt till sin familjs förlorade konst har ställts mot det gemensamma goda, som museet tjänar” skriver Rydell i slutet av boken. De ståndpunkterna kan också sammanfatta turerna kring Moderna Museets och Lars Nittves hantering av ägaranspråken från en judisk familj på tavlan” Blumengarten” av Emil Nolde. Sverige har också utmärkt sig genom att tillsammans med Polen och Ungern vara sämst i klassen på restitutionsarbete. Något som rönt stor internationell uppmärksamhet.

Boken ger självklart tankar kring vilka kränkningar och umbäranden människor i krig får utstå. Men även funderingar kring konst. Vilken konst är ”bra”? Vilken betydelse har konsten i samhället idag och vilka använder sig av den? Vem äger konsten? Och nu som då: hur besudlad, urartad och degenererad tillåts själva konsthanteringen vara?

Av Eivor Schultz för Boklådan

One thought on “Fascinerande bok om konstplundring

  1. Pingback: ”Viktig och angelägen läsning” | Plundrarna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s